Välj en sida

I allting skall det tävlas; det är både visst och sant. 

Det skrytes och det skrävlas hos varje kombattant. 

Och höstens stora tävling, den var extraordinär: 

om vilken stad som fulast uti landet är. 

På vinsten vi var ganska säkra, gunås,

för vad kan va’ fulare än Västerås. 

Med Igor och Punkt borde segern vara klar;

vi skövlar ännu stan vi har,

ja, det lilla som finns kvar. 

Alltse’n sextiotalet, vi rivit och byggt

och ersatt allt gammalt och trevligt och snyggt. 

När Borlänge knep första platsen alla kvad:

”Kan det vara rätt, att med all vår svett blev vi näst fulaste stad”. 

 

Det svider uti hjärtan, det tåras i ögats vrå.

Vår själ den känner smärtan att komma på plats två.

Visst kan man man tycka att vi oss åt silvret borde glatts. 

Men säg, vem minns den som kom uppå andra plats? 

Vi har Skatteskrapan och P-huset Park

och ger blanka fan i kulturkänslig mark. 

Vårt trumfkort var kuben vid ån som kyrkan har

byggt för vår kristenhets förvar,

ja, det lilla som finns kvar. 

Vårt Lillåuddsghetto vid Mälarens strand,

som silon, det borde vatt trumf uppå hand. 

Det mesta som byggs får en gräslig, ful fasad. 

Men nå’t har gått snett. Kan det vara rätt? Vi blev näst fulaste stad. 

 

Vi kunde ha gjort mera för att få känna segerns rus. 

Vi kunde rivit flera av stadens vackra hus. 

Med facit uti hand, nu allt så givet självklart tycks.

För medan tid var borde vi ha rivit Fryx. 

Och Kyrkbacken lämnar en eftersmak besk.

Den minner om fordom och är pittoresk. 

Och domkyrkan står med sitt torn som ett standar

över den smak som staden har, 

ja, det lilla som finns kvar. 

Officershuset, Proban, och tänk vilket hån

att det än är trivsamt att gå utmed ån. 

Än finns Djäkneberget med plats för promenad. 

Så’n naivitet! Ja, vi har gått bet; blivit näst fulaste stad.